Rudolf Steiner
Stuttgart 16 mars 1921
Kära åhörare, kära studiekamrater!
Andevetenskapen måste i vår tid tillkämpa sig sin rätt och sin betydelse i ordets verkliga mening. Detta gäller också den fläkt av andevetenskapen som sveper genom vår antroposofiska högskolekurs. För den som till en viss del har lärt känna drivkrafterna för den antroposofiskt orienterade andevetenskapen kan det till en början förefalla besynnerligt att det förhåller sig så. Han märker ju, att denna andevetenskap helt och hållet ställer sig på forskningens nutida naturvetenskapliga och kulturella grund. Han märker också, att den helt och fullt räknar med allt som med nödvändighet ligger till grund för nutidens andliga liv. När den trots detta måste kämpa, så måste man betänka att den som antroposofiskt orienterad andevetenskap till att börja med måste vända sig mot vår tids starkaste fördomar. Den är i viss mening den naturliga motståndaren till allt som lever i form av reaktionära makter i själen hos nutidens människor. Den som kan ta en smula hänsyn till detta vet att det finns mycket reaktionärt i själen hos människorna av i dag.
I dessa föredrag blir det min uppgift att från direkt vetenskaplig synspunkt fremstella den här åsyftade andevetenskapens rätt och betydelse. Jag kommer att utgå från tämligen elementära ting. Under föredragens gång närmar jag mig så småningom en verklig människokunskap sedd ur denna antroposofiskt orienterade andevetenskaps synvinkel. Jag skall företrädesvis tala om metodologi, men jag kommer trots det att anstränga mig att föra er in i särskilda kapitel och särskilda frågor vad gäller andevetenskapen i allmänhet och också vad gäller dess betydelse för de särskilda fackvetenskaperna i nutiden. Jag gör detta genom valet av exempel som jag tar upp under föredragens gång.
I dag skulle jag emellertid i det första föredraget vilja ge ett slags inledning. Till att börja med skulle jag vilja peka på hur det nuvarande vetenskapliga tänkesättet mer och mer har kommit att finna sitt huvudsakliga stöd i experimenten, i de vetenskapliga experimenten. Det nuvarande vetenskapliga tänkandet står därmed i en viss motsatsställning till äldre sätt att kunskapa. Dessa sätt utgick foreträdesvis från iakttagelsen, från iakttagelsen av hur naturen världen faktiskt tedde sig för människan. Det är en sak om man går från ett faktum som stalls fram färdigt av naturen och världen och iakttar detta. Det är en annan sak om man först åstadkomma betingelserna för en företeelse för att sedan, med kännedom dessa betingelser, kunna iaktta ett faktum och genom denna iakttagelse ledas till vissa vetenskapliga resultat.
Ni vet emellertid också att det vetenskapliga sättet att tanka, på senare tid mer och mer har letts in på att föra in matematisk tankar och matematiska resultat i iakttagelsematerialet, ja i själva det naturvetenskapliga området överhuvudtaget. Ni känner säkert till Kants uttalande att det i varje enskild vetenskap bara finns så mycket verkligt vetande, verklig kunskap som det finns matematikk. Matematiska tankar, matematiska resultat skall föras in i såväl iaktagelse som experiment. Därigenom känner man sig i viss mån på Säker mark. Man känner, att man har ett helt annat kunskapsför hållande till en samling fakta som man kan omfatta med matematiska formler, än till sådana fakta som man helt enkelt beskriver utifrån deras empiriska omständigheter. Denna känsla av säkeået som man har i den matematiska behandlingen är något som Iänge är karakteristiskt för det vetenskapliga sättet att tanka.
Nu kan man emellertid inte säga att det i vår tid finns ett klart och tydligt medvetande om orsakerna till att man kinner sig så säker når man behandlar naturen och världen matematiskt. Men endast en klar och tydlig förståelse av detta, att man kanner sig saker inom ramen för ett sådant matematiskt behandlingssätt, kan föra oss till insikten om att en andevetenskap i hår åsyftad mening er nödvändig. Denna andevetenskap år inte alls, om jag får uttrycka mig så, hänvisad till att tigga sig till ett erkännande från natureetenskapens eller någon annan vetenskaps yrkesskicklighet. Denna andevetenskap vill på vart och ett av sina områden helt och hållet räkna med nutidens vetenskapliga samvetsgrannhet. Den vill dessutom befrämja en säker hållning gentemot det som - den moderna vetenskapen framkallar vad gäller tvivel, gåtor och ouppklarade frågor, den vill ge just vetenskapen en i en alldeles bestämd mening säker grundval, en i matematisk mening exakt grundval.
***
Jag behöver bara peka på en mycket enkel fråga för att ni strax skall se, att just känslan av säkerhet i den matematiska behandlingen genast leder oss in i en osäkerhet, skulle jag Vilja säga, på halva vägen av vår vetenskapliga strävan. Vad skall vi till exempel ta oss till med en sådan vetenskap som historia, om det i varje vetenskap bara finns så mycket kunskap som det finns matematik? Och hur skall vi komma tillrätta med den mänskliga själens fakta, när vi har arbetat oss igenom allt det slitgöra, skulle jag vilja säga, som den matematiserande psykologin av till exempel Herbarts riktning utvecklat, för att också på detta område uppnå säkerhet? Det har inte lett till annat än insikten om att det på detta område inte går att införa matematik i vetandet. Detta är på sätt och vis den första frågan som vi måste sysselsätta oss med: Vad betyder denna matematiska säkerhet visavi den mänskliga kunskapen? Och om vi kan åstadkomma ett slags svar på denna fråga, så kommer den att föra oss rakt in i det berättigade i andevetenskapliga undersökningar.
Jag har dessutom sagt att man i det vetenskapliga arbetet på senare tid föredrar experimenten, där man känner till betingelserna för en företeelse, framför yttre iakttagelser där betingelserna mer döljer sig i tillvarons fördolda. Till och med på psykologins och pedagogikens områden har man på senare tid försökt övergå från enbart iakttagelse till experiment. Jag påpekar uttryckligen, att andevetenskapen, i den mening som här åsyftas, inte kan eller bör göra någon som helst invändning mot de berättigade anspråken på experiment, varken på psykologins eller pedagogikens område. Det handlar emellertid om att genomskåda vad denna dragning till experiment beror på, just inom sådana områden av det mänskliga kunskapandet. Just där kan vi faktiskt vinna den rätta insikten om vad dragningen till experiment beror på.
Låt oss därför för ett ögonb1ick utgå från övergången till experimentet inom just psykologi och pedagogik. Vi kan då se, hur psykologin, läran om själen, som pedagogiken till för förhållandevis kort tid sedan lagt vikt vid att noggrant iaktta hur människan framlever sitt liv, antingen det nu gäller den vuxna eller den uppväxande människan, barnet. Vad är det emellertid som är nödvändigt om man skall kunna iaktta själslivet hos såväl barn som vuxen? Det som är nödvändigt är att man kan ha en viss inre delaktighet i förhållande till det man iakttar.
Låt oss en gång verkligen försätta oss till ett tidigare sätt att iakt- ta inom psykologins eller uppfostrings- och undervisningsväsendets område. Man blir då genast varse, att den inre delaktigheten mellan människorna har avtagit när vi rör oss i riktning mot nutiden mänsklighetsutvecklingen. Vi befinner oss inte Iängre i en sådan intim objektivitet vad gäller en annan människas själ som pedagoger och psykologer en gång befann sig i. Då våra egna själsrörelser vibrerar känner vi inte Iängre i denna vibration en efterklang av det den främmande själen upplever.
Jag skulle vilja säga att vi har kommit på längre avstånd från den andres objektiva själsliv, än vad de människor en gång var som överhuvudtaget inlät sig på iakttagelser av själslivet. Och i samma som man har blivit alltmer främmande för den andres själsliv, i samma grad som man inte längre kan se in i det inre av den andra själen med omedelbar intuition, med djup intim delaktighet, i sam- ma grad försöker man med hjälp av våra faktiskt utmärkta verktyg närma sig den mänskliga själen utifrån.
Man försöker registrera själslivets yttringar genom apparater, man försöker alltså, om jag så får säga, komma åt människan utifrån. I begränsad mening är detta säkert berättigat och vad galler berättigandet skall det framför allt värderas helt utifrån vår tids grundkaraktär. Då man nu en gång redan blivit främmande för det inre, måste man just tillägna sig det inres yttringar genom yttre metoder, genom yttre experimenterande. Men just då, når vi i viss mening blir främmande för människans ande och själ och gör expenment beträffande deras mer materiella yttringar, är det desto mer nödvindigt för oss att kunna tyda siilva experimenten i andlig mening Och att kunna genorntranga dem med andlig forskning. Mot expenmentet som sådant skall därför inte riktas någon invandning. I stället blir kravet - jag talar i dag bara inledningsvis - att inifrån andligen belysa vad experimentet visar. Jag vill ge er ett fortydligande exempel på detta.
Den experimentella pedagogiken har med retta konstaterat att tillväxten olika hos poikar Och flickor. Under skolåldern har det visat sig att poikar och flickor vexer olika fort under olika livsfaser. Vi skall tala mer om detta senare. Det finns faser i poikarnas liv då de vexer långsammare, under det att flickorna i samma fas växer snabbare.
Om man bara experimenterar, om man sa att siga bara på yttringar, kan man registrera detta som ett faktum. Men bara den som vet hur tillväxtprocessen satts i rörelse av sjilen, på vilket satt det siälsliga inre hos poikar är något annat, hur kraften hos detta sjäsliga yttrar sig i olika livsfaser, kan i ritt mening insiktsfullt tyda ett sådant faktum. Och då kan man just se, hur det genom skillnaden i tillvixt mellan pojkar och flickor åter belyses, varför flickor Och pojkar växer olika fort i samma livsfaser. Då kastas ljus över det som försiggår i en flickas sjal och över det som försiggår i en pojkes sjal. Man får veta, att till exempel ett barn som växer speciellt fort mellan sitt fjortonde Och sjuttonde år, utvecklar andra krafter in ett barn som, låt oss siga, växer speciellt fort vid en något lägre ålder.
Just en tidsålder som år storslagen når det gäller yttre, experimentell behandling av fakta, just en sådan tidsalder måstq ha förmågan att med andlig forskning genomtränga det den utforskar experimentellt. Den kommer annars att sjunka ned i ytlighet och oväsentligheter. Gentemot allt detta är medvetandet att man i matematiken har något som ger forskaren säkerhet utomordentligt avgörande.
Om man rått vill uppskatta detta faktum i dess egenart och betydelse, så måste man självklart stalla sig frågan: Hur skaffar man sig kunskap genom just matematik, hur använder man matematik på den yttre, för sinnena givna fenomenvärlden och hur skiljer sig den matematiska behandlingen från andra Sätt att behandla det faktamaterialet?
Till att börja med är det så, att världens yttre fakta är givna för människan genom hennes sinnen. När vi i barndomen kommer in i denna fenomenvärld, visar den sig egentligen för oss till att börja med som ett slags kaos inför vår subjektivitet. Först når vi utveck- kraft att åstadkomma alla slags föreställningar och be. lar en inre grepp - jag har förklarat detta mer utförligt i min lilla bok "Sanning och vetenskap" - och därigenom fogar ett faktum till andra fakta, grupperar fakta, sammanfogar fakta som många gånger ligger myck- et långt från varandra för den yttre iakttagelsen, först då åstadkom- mer vi ett slags ideell, föreställningsmässig ordning i kaoset av ome- delbar sinneserfarenhet. Nu måste man noggrant se på hur till att börja med vår behand- ling av den YTtre, sinnliga fenomenvärlden går till om vi inte använ- der någon matematik till vår kunskap. Vi iakttar då helt enkelt yt- tervärlden och gör oss föreställningar, ungefår i enlighet med de vanliga lagarna om orsak och verkan och också i enlighet med and- ra lagar, om sammanhanget mellan yttre fakta i naturen. Vi måste bilda oss en uppfattning om hur vår behandling av yttervärlden då går till. Vad gör vi då vi för in ordning i sinnenas kaos? Det förefaller mig som om David Hume, vad gäller det vi då gör, har uttalat sig helt riktigt. Hans stora fel ligger bara däri, att han -tänkte att det som gäller enbart för detta område, dvs för den "matematikfria iakt- tagelsen av naturen", det skulle också gälla för hela den mänskliga kunskapens vidd. De flesta misstag och ensidigheter hos det vetenskapliga tankesät- tet beror i huvudsak på att man applicerar det som är fullt berätti- gat inom ett område på den mänskliga kunskapen i dess helhet. Det är därför ofra så svårt att motbevisa det som är felaktigt med avse ende på helheten, då det - låt mig uttala denna paradox - knappast Inns någon med avseende på helheten felaktig sats som inte skulle rättigande här eller där i det speciella. I det speciella som sådant kan man därför Säkert hitta goda skäl för något som måste bekämpas, när man gör anspråk på att det skall ha universell giltig- het. Så ligger det till när David Hume säger•. Vi iakttar den yttre värl den och vi ordnar den genom våra föreställningar på ett lagbundet sätt. Det som finns som lag i vår själ förhåller sig emellertid absolut inte på något sätt så, att vi utan vidare kan säga att det motsvarar något objektivt i YTtervärlden, eller att fakta i yttervärlden alltid måste utspela sig på det sätt som en sådan lag anger. David Hume menar, att man egentligen bara kan säga att man tills nu har sett so- Ien gå upp varje morgon. Det är en empirisk sats. Man kan i en all- män lag innesluta alla fakta av liknande slag som visar sig på detta sätt. Det finns dock ingen garanti för att man då har något annat än en rad uppfattade fakta som är sammanfattade i en föreställning. Vad är det då egentligen i oss som utifrån de sinnligt iakttagna fakta bildar lagbundna sammanhang och vilken betydelse har dessa lagbundna sammanhang för det just betecknade . området? David Hume förefaller ha rätt då han säger: Det ligger i vår själsliga vana att sammanfatta de fakta som visar sig för oss och i enlighet med denna själsliga vana formulerar vi vissa naturlagar. Dessa naturlagar utgör emellertid inget annat än det som sammanfattats av våra själs- liga vanor utifrån enskilda fakta. Så kommer man därhän att man säger sig: Människan utvecklar sig i sitt empiriska liv till att börja med så att hon inom sig vänjer sig vid att införa ordning och harmoni i kaoset av empiriska fakta. Man måste säga att ju Iängre man når i kunskap just inom det här begränsade området, desto mer, har man en dragning till denna karakteristiska själsliga vana. Man kan då inte sträva efter att bevara Osammanhängande fakta, man vill följa den själsliga vanan, man vill om möjligt föra in enhetlighet i.det som träder emot oss som sinn- lig, empirisk mångfald. Om man genomskådar hela detta kunskapande fördomsfritt och eftertänksamt så inser man att yttervärlden då egentligen inte "in- går" i vår kunskap. Inom detta kunskapsfålt måste man alltid säga sig: Där ute finns materiella fakta. Vi inordnar dessa vanemässigt i stem och vi har sedan också överblick över fakta har utspelats så och så ofta, vårt förestållningssy dem. Vi vet, att om en serie denna serie att utspelas på ett liknande sätt då fakta på kommer detta inte det yttre om vi blir stående • visar sig för oss. nytt Vi genomskådar trots d och botten gör vi till att börja med inte heller an. språk på att genomskåda om vi vill ställa upp oöverlagda ena eller det andra. om vi emellertid inte vill ställa upp sådana hy. poteser, så låter vi på och vis materien vara kvar därute. Vi ger oss att vi inte genomskådar materien i sig. Det som den visar på den sida som så att säga är vånd mot oss, det ordnar vi däremot i tankekedjor, i vissa lagbundna Sätt att tänka. vissa Vi blir alltså stående utanför den yttre verkligheten på så vis att vi gör oss bilder av händelseförloppet på utsidan av det materiella skeendet. Och i grund och botten behöver vi för att ha ett riktig mänsklighetsmedvetande också medvetandet att vi här har att göra med bilder. Tänk er bara vad det egentligen skulle betyda för människosläk- tets medvetande, om vi inte kunde förlita oss på att vi till att böria med bara har att göra med bilder av yttervärlden. Antag att vi varie gång, på det fält som vi här karakteriserar, skulle vara tvungna att säga oss att något flyter in i oss från yttervärlden på samma Sätt som något flyter in i oss när vi äter eller dricker. Tänk bara hur li- tet en sådan sammansmältning av det inre och det yttre skulle mot- svara den själsförfattning vi måste ha då vi bildar oss kunskap om yttervärlden. I själva verket kan vi Säga oss: Det flyter inte in något i vårt själsliv då vi bildar oss kunskap om yttervärlden. Det vi lever i yttervärlden bearbetar vi till bilder som i grund och botten inte alls har något att göra med denna yttervärld. För det vi har här får jag kanske använda en bild som jag litur från konsten. Tänk er att jag målar något. Det jag Sätter på duken är sannerligen ingenting som den i ungefårlig mening dit yttervärlden bekymrar sig om. För ett par träd som finns dir ute och som jag målar på duken är det alldeles likgiltigt om och hur jag målar dem. För det som finns där ute tillkommer min bild som nå- got främmande. Den har inte det minsta att göra med det inre hos denna yttre verklighet. psykologiskt och kunskapsteoretiskt är det i grund och botten så med allt kunskapande som rör sig inom det fält som jag talar om här. Vi skulle genast hamna i det Iäget att vi inte skulle kunna göra någon åtskillnad mellan oss själva och yttervärlden, vi skulle växa samman med yttervärlden på det sätt vi gör då vi äter och dricker, om inte det som utspelar sig i vår själ under kunskapssökandet visa- de sig vara något fullständigt främmande för den yttre materiella världen. Vi skall senare se hur det vi begriper som mänsklig frihet bara kan förstås under den fÖrutsättningen att kunskapen om den materiella yttervärlden förhåller sig på det sätt jag just nu framställt. Så är det emellertid inte när jag kunskapar matematiskt. Föreställ er just precis hur den matematiska kunskapen uppstår, det må vara på aritmetikens eller algebrans fält, eller inom något högre avsnitt av analysen, eller det må vara på den analytiska eller den syntetiska geometrins fält. Där står vi inte inför en yttervärld som vi inte kan komma åt, utan i det matematiska kunskapandet lever vi omedel- bart inuti allt det som är objekt för oss. Vi bildar de matematiska objekten och sammanhangen inom oss och när vi på något sätt ritar de matematiska figurerna så är det bara, skulle jag Vilja säga, för vår bekvämlighets skull. Det vi syftar på är ju aldrig något som på nå- got sätt tillhör den yttervärld vi varseblir med våra sinnen. Det vi syftar på inom-.det matematiska vetandet är i stället något som vi helt och hållet konstruerat i vårt inre, något som bara lever i den verksamhet hos vårt själsliga som ger något av allt det som är otill- gängligt för sinnena som sådana. Vi konstruerar i vårt inre när vi bygger upp den matematiska vetenskapens fält. Det är en synnerligen radikal skillnad visavi kunskapandets förs- ta fält, visavi kunskapandet om sinnenas empiriska yttervärld. Vid det senare förblir det som är objekt i Sträng mening utanför oss. Vid det matematiska kunskapandet befinner vi oss med hela vår själ överallt inom det objektiva och det som över huvud taget kommer den matematiska vetenskapens innehåll år något som resultatet av en helt och hållet i vår själ upplevd och företagen till stånd som Här finns ett betydelsefullt problem och jag skulle Vilja att konstruktion. det problemet utgör ett förstadium till ett större problem som sedan skall bli högstadiet: Hur avancerar man sedan uppåt från de till den antroposofiska andevetenskapen? Jag tror inte att någon kan besvara den senare frågan fackmannamässigt Och verkligt vetenskapligt om han inte först har besvarat frågan: Hur höjer sig det yttre, rena iakttagandet och det naturkunskapande som ordnar det iakttagna, till det naturkunskapande som uppfylls med matematik, hur förhåller de sig till det matematiska kunskapandet som sådant? Nu uppstår emellertid ännu en fråga, en fråga som vetenskaps- mannen egentligen måste besvara utifrån sin erfarenhet av det ve. tenskapliga arbetet. Jag har redan sagt att Kant har gjort oss upp- märksamma på att det i varje vetenskap bara skulle finnas så myck- et verklig kunskap som det finns matematik. Återigen en ensidig- het, ty detta gäller bara på ett visst område. Det kantska misstaget består i att han har antagit och lagt fram det som gäller inom ett särskilt område, som något universellt. Men beträffande vissa delar av den yttre naturtillvaron som den förmedlas till oss via våra sin- nen, måste vi faktiskt säga oss: Vi bär i oss behovet - vi kommer se- nare att tala mer utförligt om detta behov - vi bär i oss det vi med fullständig rätt kan kalla det vetenskapliga behovet att också mate- matiskt genomarbeta de fakta som visar sig för oss. Vi vill inte bara mäta dem och jämföra mätningarna, utan också uppfylla dem med det som vi själva först konstruerat som matematiska formler. Vad lever egentligen i oss då vi strävar efter något sådant, då vi inte stannar vid att binda samman yttre, empiriska fakta med gene- rella regler? Då vi vill uppfylla empiriska fakta med det vi först konstruerar inom oss, med det vi själva med full närvaro i det mate- matiska objektet har formulerat med hela vårt själsliv? Jo, vi känner helt tydiigt det kan var och en med vetenskaplig erfarenhet på detta område säga sig då han fördomsfritt iakttar sig själv - utan tvivel känner vi ju, att till en början står hela den omgivande natu- ren egentligen inför vårt väsen som något för oss materiellt främ- mande. Om vi nu märker, att vi på sätt och vis kan dyka ned i detta för oss materiellt främmande med det som vi först konstruerat inom oss själva, att vi i en matematisk formel kan uttrycka detta som an- nars bara visar oss sin yttersida och som då vi uttrycker det mate- matiskt, har sådan karaktär, att naturföreteelsen själv försiggår i en- lighet med denna matematiska formel, vad ligger då till grund för detta? Tydligen ligger inte något annat till grund än att vi därige- nom i vårt inre helt tillägnar oss den YT!re, för oss till att börja med främmande, naturföreteelsen. Vi strävar efter att på Sätt och vis bli ett med den. Gör vi då något annat än att vi uppfattar det som till en början visar sig för oss som något helt yttre, på så sätt att vi kan göra en efterkonstruktion av dess förlopp i enlighet med vad vi konstruerar inom det rent matematiska? Gör vi då något annat ån att sträva efter att uppleva i vårt inre, att precis exakt uppleva i vårt nre, det som till en början bara stirrar på oss utifrån? Detta förinnerligande av det yttre är just det som driver på den matematiska tolkningen av naturen, som lever i den matematiska naturtolkningen. För nutida vetenskaplig strävan och dess förhållan- de till tekniken - också om detta skall vi tala senare - är det just Sär- skilt karakteristiskt att Iängtan är så intensiv att föra in det matema- tiska i det yttre skeendet. Det betyder emellertid att föra in det vi först konstruerat i vårt inre, det vill säga att helt genomskåda det som vid vårt betraktande visar sig för oss genom att vi kan se på det som om det vore fÖrsatt i sin form av oss siälva, av oss siälva försatt i sitt skeendes former. Och om vi sedan har gjort detta så långt som det nu bara går, att föra in matematik i naturens yttre framträdande, tills vi på sätt och vis uppfyllt ett bestämt ideal, vad har vi då? Vad har vi, om vi lyck- as föra saken så långt som vi faktiskt gjort i vår tid - når man inte Iängre strävar så mycket efter det som en gang atomisterna gjorde, de som till exempel hade försökt sätta matematiska formler på allt som visade sig i det yttre inom ljusfenomenens område - når vi kommit därhän, att vi inom ett visst område så mycket som uppfyllt idealet att föra in matematiken i det Då kan vi be- trakta oss själva och se vad vi har. Vi kan ställa oss vad vi uppnått med detta? Vi kan klart föreställa oss: Vilket innehil egentligen vår själ då den i stället för att betrakta det yqre, säga polarisationsfenomenen, i sig själv åstadkommer av en summa matematiska formuleringar? Vad får vår sjå ut av Vi tittar på denna produkt, denna på Sätt och vis i matematiske formuleringar satta yttervärld. Vi tittar på den och om vi sedqn traktar den fördomsfritt och sedan också lika fördomsfriz vförm& rikta vår blick mot yttervärlden, då finner vi något egendomligt. Då finner vi att vi visserligen har tagit hänsyn till allt, som Yüers•ärlden har givit oss vad gäller materiella förutsättmngar, för att förbinda våra matematiska formuleringar med den. På sätt och vis Ermer vi då också att vi först hade något som i vårt inre föreföll oss dunkel: och som nu förefaller oss klart, nämligen matematiskt begreppsligt klart genomlyst. Det är vad vi finner. Men vi kan då inte lingre förneka det faktum att vi nu samtidigt håller upp en bild inför zaæ- ren, inför yttervärlden, som inte Iängre innehåller något av den verklighet som först visade sig för oss. Ta de optiska fenomenen i deras rikedom och intensitet, låt oss ta dem som de först träder inför oss när ögat iakttar dem. Sätt mot detta det som ett matematiskt konstruerande i vårt inre framb:å2- gar, från en viss aspekt helt Säkert med rätta. Låt oss säga att det den matematiska optiken som bilden av, som den enligt matema- tiska regler formade bilden av, dessa ögats fenomen. Ni maste då - därtill hör bara litet fördomsfrihet - säga er: I denna matematiska !nns inte Iängre något av färgf enomenens rikedom. Allt som sinnena till en början visade, alltså den yttre verkligheten, har pres- sats ut ur denna bild. Vi håller upp en bild inför yttervärlden som inte Iängre har dennas inre intensiva rikedom, som saknar dennas Intensiva verklighet. Jag skulle här Vilja använda en jämförelse där ni först i de jande föredragen kommer att se att det inte enbart är en jämförelse. Jag ber er emellertid att till en början ta den just som en ren ana- logi. När vi nämligen genomarbetar empiriska fakta matematiskt delas vår kunskap upp i två etapper. Den första etappen är: Vi mås- te se på de empiriska fakta, låt oss säga ögats fakta. Den andra etap- pen år: Vi ordnar det sedda i matematiska formuleringar och vi har sedan på sätt och vis dessa matematiska formuleringar framför oss som vårt resultat. Vi ser då inte Iängre på den empiriska faktavärl- den. Det är - jämförelsevis - precis som när vi inandas det livgivande syret och genomtränger vår organism med detta syre. Det förenar sig i oss med kol till kolsyra. Vi andas ut kolsyran som inte Iängre utgör livgivande luft. För vårt inre liv är emellertid hela processen nödvändig. Vi måste andas in det livsstärkande syret, vi förena det med något i oss, det som finns i oss. När vi nu ställer det som uppstått på detta vis inför yttervärlden, så är detta för ytter- världen något kvävande, i samma mening som den inandade luften är något som väcker till liv. Till en början skall vi bara använda detta som bild. Vi förhåller oss så när vi tolkar naturen matematiskt. Vi tar in i oss det som vi- sar sig för våra sinnen. Vi söker förena det helt intimt med något som finns i oss, med något som vi bara finner inom oss, med det matematiskt konstruerade inom oss. Därigenom uppstår något, ge- nom föreningen mellan den empiriska kunskapsbildningen och det vi konstruerat inom oss, som är just resultatet av den matematiska kunskapen om naturen. Håller vi upp det inför naturen, så finns däri inte Iängre den levande naturen, på samma sätt som den inan- dade luftens livskraft inte Iängre finns i den utandade luften. Det är på sätt och vis en själslig inandning av den yttre världen, men en in- andning gentemot vilken det står en utandning. Den utandningen har på visst sätt omgestaltat det som så att säga blev förenat md den själsliga organismen när det andades in. Det har förvandlats till srn motsats. Man måste se på denna process som försiggår i oss när vi strävar efter att kunskapa matematiskt om naturen. Man måste se på denna process, för den bevisar för oss, att detta matematiska kunskapande om naturen faktiskt är något annat än det enbart empiriska kunska- pandet om naturen. Det enbart empiriska kunskapandet om natu. ren sträcker sig ånda till vår inre själsvana. Det matematiska kun. skapandet om naturen ställer inte enbart en vana inför yttervärlden som år främmande för denna. 1 stället ställer det matematiska kun- skapandet inför något inuti oss skickligt, upplevt, nå. got inuti oss utarbetat och i detta utarbetade finns det något som förklarar yttervärlden i enlighet med dess eget väsen, något som på sätt och vis förbinder det inre med det yttre. Om man riktigt genomskådar hur Iängtan efter den matematiska tolkningen av naturen beror på att det inre införlivar yttervärlden med sig, då kan man inte Iängre blunda för att man har ett helt an- nat slag av kunskap i det matematiska än vad man har i det rent yttre, till betydelsen och enligt sinneserfarenheten förståndsmässigt sammanfattande empiriska kunskapandet. Med det matematiska kunskapandet går man djupare in i männi- skans inre och just därigenom tror man sig på motsvarande sätt komma närmare yttervärlden. Just därigenom tror man inom sig kunna uppleva vad yttervärldens väsen representerar. Man gör då bara den erfarenheten, att man i grund och botten har förlorat yt- tervärldens fulla rikedom genom det som man omvandlat till mate- matisk formulering. Man måste vara medveten om att man förbinder det som ytter- världen ger en med något som vi helt och hållet konstruerat i vårt inre. Och det som egentligen försiggår i själen när man åstadkom- mer matematiska formuleringar, det måste man kunna uppleva rik- tigt. Man måste genomskåda att det matematiska är en mänsklig produkt i vårt inre. Trots detta, trots att man i det matematiska har att göra med en mänsklig produkt i vårt inre, har man en känsla av - vi kommer senare att se att det är en kunskap - att i detta matema- tiska, som vi konstruerat i vårt inre och där konstruktionen är helt och hållet avskild från yttervärlden, föreligger något som för oss närmare yttervärlden än vi vanligen befinner oss. Men å andra sidan kan ändå detta i vårt inre på så vis matema- tiskt konstruerade inte utgöra en realitet i vårt inre. Det kan åtmin- stone inte utgöra en omedelbar realitet i vårt inre visavi den reala yttervärlden. Man skulle annars inte behöva ha den kånslan, man har den matematiska bilden framför sig som forskningsresultat, att hela yttervärldens rikedom nu har förbleknat och att bara den matematiska formuleringen har giltighet. I stället skulle man ha den känslan, att man i den matematiska formuleringen har något som i all synnerhet har realitet i vårt inre. Tänk er hur annorlunda det skulle ligga till om vi hade hela fal- tet av ögats upplevelser med fullt intensiv fårgförnimmelse framför oss och att vi sedan, då vi ägnat oss åt matematiska formuleringar, också i de matematiska formuleringarna andligen skulle se framför oss det vi först tagit emot. I de matematiska formlerna för vågrörel- seteorin skulle vi då se färgerna blixtra till och lysa upp, uppleva in- terferensfenomen och så vidare. Det gör vi inte. Att vi inte gör det, intygar för oss, att vi visser- Iigen genomsyrar yttervärlden med våra matematiska formuleringar så att vi kommer den närmare, men att vi på samma gång gör det på bekostnad av att vi då egentligen inte Iängre förfogar över ytter- världens fulla verklighet. Då vi nu avancerat från den vanliga, den vanemässiga kunskapen, till den i vårt inre matematiskt formulerade kunskapen, som måste föregås av att vi formulerar en helt och hållet i vårt inre upplevd matematisk skapelse, måste frågan uppstå: Kan då denna utveckling nu inte fortsättas Iängre i människans själsliv? Först har vi framför oss en yttervärld. Vi står så inför den att de regler och lagar som vi bildar oss om den utifrån våra iakttagelser av den utgör helt främmande skapelser för den. Vi går framåt och det kan vi bara göra genom att vi i vårt inre, fullständigt f)ärran från yttervärlden, upplever de matematiska formuleringarna. Med enbart dessa matematiska formuleringar genomarbetar vi sedan yttervärl- den. De är i vårt inre uppenbarligen inte genomsyrade med verklig- het. Vi skulle annars också förfoga över verkligheten. Då vi ställer dem inför oss, då vi betraktar dem noggrant, då vi reflekterar över dem ser vi att de inte kan vara verkliga, för de släcker tvärtom ut verkligheten som vi använt dem på. Vid denna punkt i våra överväganden uppstår frågan: Kan det nu vara möjligt att vi kan stärka oss vad gäller det vi formulerar mate- matiskt i vårt inre, vad gäller det vi först företar oss för att genom- tränga yttervärlden mer intimt? Kan det vara möjligt, att det som till en början är matematisk upplevelse i vårt inre är en så blek ab- straktion att därigenom också verkligheten förbleknar, skulle det kunna vara så att det vi upplever i de matematiska skapelserna skulle kunna göras mer kraftfullt närvarande i vårt inre? Med andra ord: Skulle den kraft som vi behöver använda för att komma till en matematisk kunskap om naturen, den kraft som vi behöv.er använda för att förbereda oss för denna kunskap, skulle den kraften kunna användas väsentligt mer intensivt, så att vi i vårt inre inte bara gestaltar det som är matematiskt abstrakt utan det som är konkret andligt? Visserligen skulle vi då till en början inte se den sinnliga världen återuppstå i det vi har gestaltat i vårt inre, men vi skulle ha något framför oss som visserligen inte är en matematisk skapelse och där- för med nödvändighet abstrakt, utan något som måste vara annor- lunda gestaltat. Vi skulle ha något framför oss som vi har åstadkom- mit på samma sätt som de matematiska skapelserna, men som åstad- kommits så att det har verklighetskaraktär. Och vi skulle då, and- ligt sett, ha något inför oss om vilket vi kunde säga att det i verklig- heten börjar lysa upp för oss i samma grad som den yttre, sinnliga verkligheten. Men vi har åstadkommit det genom att vi ur vårt inre Iyft fram inte bara matematiskt abstrakta, utan reala skapelser. Vi har förstärkt den matematiserande kraften och har därigenom höjt oss till att Iyfta fram det som är verklighet i vårt inre. Detta vore då ett tredje stadium i vårt kunskapande. Det första stadiet skulle vara att vanemässigt ta emot den reala yttervärlden. Det andra stadiet skulle vara att matematiskt genom- tränga denna yttervärld, efter det att vi först har utbildat den rena matematiken. Det tredje skulle vara ett upplevande av anden, också Just i vårt inre, nödvändigtvis intimt i vårt inre som för den mate- matiska upplevelsen, men med karaktär av andlig verklighet. Och så skulle den yttre empiriska naturkunskapen, den matematiserande kunskapen och andekunskapen stå inför oss, där andekunskapen år den kunskap dår vi står inför andliga vårldar genom att vi blivit skapande i vårt inre. En förberedelse till att få anse dessa vårldar reala, har vi redan i det att vi anvånder det vi finner i den matematiskt bildade kunska- pen, visserligen ännu bildlikt abstrakta kunskapen, på en yttre verk- lighet. Därvid säger vi oss: Då vi konstruerar matematiskt har detta visserligen ånnu ingen realitet i sig, det hämtar inte upp någon real- itet ur vårt själsdjup. Men det hämtar upp något som är en bild av en realitet. I andevetenskapen håmtar vi upp ur vår själs grundval, inte bara det som är en bild av en yttre realitet, utan det som självt år realitet, det som självt är verklighet. Det finns dessa tre stadier av mänsklig kunskap: För det första den fysiska naturkunskapen, för det andra den matematiska kunska- pen och för det tredje andevetenskapen. Och det år inte hur som helst, utifrån enbart antaganden, som man konstruerar en andeve- tenskaplig metod som en nödvändighet. Utan ni ser, att just för den som förstår hur matematiserandet uppkommer ur det enbart empiris- ka forskandet, fogar sig därtill andevetenskapen som en ytterligare utveckling. Då erhåller man visserligen inte en matematisk, utan en helt annan, en helt reell andlig värld. Och man måste nog säga att den som förstår hur matematik uppstår, han kan också höja sig till att förstå hur antroposofiskt orienterad andevetenskap uppstår. Detta ville jag i dag säga som en inledning till dessa föredrag. Jag ville visa er att denna antroposofiska andevetenskap vet var den har sin plats i det vetenskapliga systemet som helhet. Den har inte fötts ur något som helst subjektivt godtycke, inte ur någon dilettantism, den har fötts ur en välgrundad kunskapsteori, den är född ur den kunskap, som man först måste använda för att förstå matematikens berättigande. Inte för inte krävde - visserligen utifrån en äldre, instinktiv ve- tenskaplig kunskap - Platon av sina elever att de till att börja med skulle ha genomgått en god förskola i geometri eller matematik. Det han asyftade var inte aritmetisk eller geometrisk detaljkunskap hos eleverna, utan en förståelse av det som egentligen försiggår i människan då hon bedriver matematik eller geometri. Och på detta beror i gNnd och botten Platons skenbart paradoxala men djupt betydelsefulla uttalande: Gud gör geometri. Han menade inte att Gud enbart skapade fem- eller sexhörningar i matematiken, utan att han skapade med en sådan inre kraft som den vi åskådlig- gör för oss, visserligen bara bildiigt abstrakt, redan i det matema- tiska tänkandet. Därför tror jag, att just den som grundligt förstår matematikens plats inom vetenskapens fält också förstår andeveten- skapens plats. Denna andevetenskap skall tillkämpa sig sin rätt, hur än dess vedersakare må uppträda, för den vill inte alls bygga på någon Iätt- fårdig eller dilettantisk grund, utan den vill i stället bygga på verklig exakthet och historisk grundlighet. Därför får jag nog säga: De eventuella motståndare som verkli- gen allvarligt går in på det som den här åsyftade andevetenskapen har att säga till sitt försvar är alltid välkomna för denna andeveten- skap. Med dem skall andevetenskapen gärna diskutera. För dem hy- ser andevetenskapen ingen fruktan, eftersom den är utrustad med och kan kämpa med alla de vetenskapliga vapen som finns hos de andra vetenskaperna. Den vill emellertid inte ständigt uppehållas av dem som inte för- står något av den och som uppträder mot den ur ren dilettantism och lågsinthet. Ty andevetenskapen, som den uppfattas här, tror att den är en nödvändighet för de andra fackvetenskaperna och den har i grund och botten ingen tid att förlora. Det är nämligen nödvän- digt att andevetenskapen överskrider de gränser vilka fackvetenska- perna överallt finner uppställda för sig. Vi måste nog därför till att börja med i någon mån bestämma oss för att ibland ta tag litet hård- hänt i dem som uppträder mot denna andevetenskap utan orsak och av motiv som det under loppet av föredragen nog kommer att ges en antydan om. Ty i grund och botten måste man just i vår tid så snabbt som möjligt tala allvarligt till mänskligheten om andeveten- skap, helt allvarligt och exakt vetenskapligt och det kan man också göra om man bara går in på den.