Andra föredraget

Stuttgart 17 mars 1921

Då vi betraktar det mänskliga kunskapandets övergång från det vanliga kunskapandet om yttervärlden till det matematiska kunskapandet når vi fram till en första etapp på den väg som i sitt fortsatta förlopp leder till att man kan genomskåda och ge sitt erkännande också åt den andevetenskapliga metoden i den mening den skall uppfattas här. Jag har redan i går antytt detta i mitt inledande föredrag. I just dessa föredrag skall jag sträva efter att karakterisera och rättfärdiga den andevetenskapliga metoden. Strängt taget kommer dock detta att framgå först som ett resultat av min analys i dessa sju föredrag.

I dag skulle jag vilja gå in litet mer noggrant på den första etappen. Jag skulle vilja lägga fram en uppfattning som väl ännu i dag här eller där framträder som fragment inom det vetenskapliga tånkandet. Då den emellertid inte föreligger i sammanfattad form är det också så att man inte är i stånd att höja sig metodiskt från omvandlingen av ännu matematikfri vetenskap till matematisk vetenskap och sedan från denna omvandling till en annan. Vi kommer att förstå att denna andra omvandling helt sakriktigt framgår ur den första, från ett matematiskt genomträngande av det objektiva till ett andevetenskapligt genomträngande av det verkliga varat. Som jag redan har antytt, skall jag stegvis och metodiskt försöka nå fram till denna sista etapp genom vår betraktelse.

I detta syfte skall vi i dag utgå från en betraktelse av människan, från det sätt på vilket hon själv upplever sig i betraktandet, i iakttagelsen av den yttre världene. Från här hållna föredrag, eller åtminstone genom referat från seminarier och dessutom genom att ni läst min bok "Von Seelenrätseln", känner ni till följande: Man kommer bara till en fullständig och tillräcklig uppfattning om människan genom att man inser hur hennes totala organisation delar sig i tre, från varandra tydligt skilda delar. Självklart har vi att göra med människan som en enhet. Den enhetliga människan gör emellertid intryck av att vara den mest komplicerade organism vi till att börja med känner till. Hon gör det genom sin uppdelning i, som jag skulle Vilja uttrycka det, tre delorganisationer med en viss självständighet, men vilka sedan, just därigenom att de genom denna självständighet utbildar allt det som finns i dem och sedan återigen gestaltar detta till en samverkande helhet, åstadkommer den konkreta enhetligheten hos den mänskliga organisationen.

Vi har där först att göra med det som jag i min bok "Von Seelenrätseln" har kallat nerv-sinnesmänniskan. Det är den del av vår organisation, som först och främst har sitt mest adekvata uttryck i huvudet. Å andra sidan breder den emellertid ut sig därifrån över hela organismen. Man får emellertid inte förbise att det finns en sådan självständig del bara därför att den ur en aspekt genomtränger hela vår organisation. Vi kan mycket klart från vår övriga organisation - också den kommer vi att tala mer om i fortsättningen - skilja ut nerv-smnesmänniskan, allt det som är förmedlaren av vårt smnesliv. Vi är föreställande människor genom att vi är i stånd att förmedla det som är föreställande liv till oss själva genom det organ, vilket vi kan sammanfatta som sinnena och nervsystemet som Iöper från smnena mot den inre organisationen.

Genom vårt känsloliv hänger vi inte samman med nervsystemet på samma sätt som genom vårt föreställningsliv. Bara den senaste tidens slarviga psykologiska betraktelsesätt förbiser detta. Känslolivet är inte direkt, utan bara indirekt, förknippat med nerv-sinnessystemete. Känslolivet är direkt förknippat med allt det som vi i de mänskliga organisationen kan kalla det rytmiska systemet, det som framför allt lever i andningen, i pulsslagen och i blodcirkulationen. Det är ett misstag att tro att vårt känsloliv, som en del av vårt själsliv, står i direkt sammanhang också med nerv-sinnessystemet. Misstaget kommer sig därav, att allt det som utspelas känslomässigt i oss, det följer vi fortlöpande med föreställningar. Och på det sätt vårt känsloliv själsligt fortlöpande åtföljs av föreställningar, står också vårt rytmiska system som ju breder ut sig över hela organismen i organisk förbindelse med vårt nerv-sinnessystem.

Det finns en liknande relation i kroppen mellan det rytmiska systemet och nerv-sinnessystemet som det finns i sjalen mellan känslolivet och föreställningslivet. Vårt kansloliv uttrycker sig indirekt också genom nerv-sinnessystemet just bara genom att känsloupplevelsen först förmedlas i vår organism. Känsloupplevelsen har som sitt verktyg i organismen det rytmiska systemet vilket återverkar på nerv-sinnessystemet. Därigenom uppstår intrycket av att känslolivet också skulle hänga samman direkt med nerv-sinnessystemet. I min bok "Von Seelenrätseln" har jag visat på att man exempelvis genom att studera det som försiggår hos människan då hon uppfattar musik, särskilt Iätt kan förstå vad det hos människan just karakteriserade förhållandet består i.

Utöver dessa båda system, nerv-stnnessystemet som förmedlar föreställningslivet och det rytmiska systemet som förmedlar känslo- livet, har vi så ämnesomsättningssystemet. Och i dessa tre system, nerv-smnessystemet, det rytmiska systemet och ämnesomsättningssystemet har vi den mänskliga organismen given i sin helhet vad gäller allt funktionellt. Amnesomsättningssystemet motsvarar direkt viljans själsliv och ett verkligt studium av sammanhanget mellan viljan och den mänskliga organismen kan först komma till stånd, då man studerar saken på så sätt att man undersöker hur det förhåller sig med processer i ämnesomsättningen då en viljeakt eller också då bara en viljeimpuls försiggår. Varje process i ämnesomsättningen utgör egentligen medvetet eller omedvetet det fysiska underlaget för ett viljefaktum eller en viljeimpuls. Amnesomsättningen hanger samtidigt ihop med våra rörelser och på grund av detta faktum hanger å andra sidan vår rörlighet samman med viljeverksamheten.

Man måste göra klart för sig, attdå vi utför en rörelse i rummet utgör detta, om jag får uttrycka mig så, den mest primitiva viljeVerksamheten. Men - för att anvånda detta ord av Goethe - vid en "Urfenomenal" viljeverksamhet år just den åmnesomsåttningsprocess, som i oss ligger till grund för en rörelse, i sig det fysiska uttrycket för det själsliga i en viljeverksamhet. Och bara genom att vi å andra sidan följer upp vår viljeverksamhet i enlighet med våra fÖrestållningar, hanger denna viljeverksamhet nu också indirekt samman med nerv-sinnessystemet. Så kan vi och jag vill först såga det som en förberedelse, betrakta det själsliga och också det kroppsliga livet hos människan genom ett slags uppdelning i tre självständiga organiska och själsliga funktionere.

***

Idag skall vi undersöka hur dessa tre delar hos den fysiska Och själsliga organisationen förhåller sig med avseende på den iaktta- gande människan utifrån en viss synpunkt. Jag skulle då framför allt Vilja betrakta det som utgör vår föreställning om vad rummets dimensioner är. Vi måste nog gå in på vissa saker mer exakt, mer minutiöst, då ju just dessa föredrag har till uppgift att exakt visa på att den andevetenskapliga åskådningen utgör en fortsättning på den vanliga vetenskapliga åskådningen.

Vi betraktar nu först det jag kallat nerv-sinnesorganismen. Nervsinnesorganismen finns ju, som jag redan sagt, huvudsakligen i huvudets organisation. Från huvudets organisation sträcker sig sedan nerv-smneslivet ut över organismen i övrigt och impregnerar på sätt och vis denna. Man skulle kunna säga, att för en åskådning av människan som inte ser till det yttre, fortsätter huvudet genom hela människan. När vi till exempel inom sinnesorganisationen har värmeperceptionen utsträckt över hela organismen, så betyder det inget annat än att det slag av organisation som huvudsakligen finns i huvudet för sinneslivets viktigaste del, vad gäller det speciella hos värmeförnimmelsen är utsträckt över hela organismen, så att människan i visst avseende med hänsyn till värmeperceptionen är helt och hållet huvud.

Ser ni, sådana förklaringar tas utomordentligt illa upp nu för tiden. Man är så van vid att se till det yttre, att man menar, att då man talar om de tre delarna hos den mänskliga organismen måste man kunna ställa dessa bredvid varandra skilda åt i rummet. En professor i anatomi som strävade efter en sådan rumslig åtskillnad har dessutom haft mage att säga att genom antroposofi delas mannlskan i ett huvudsystem, ett bröstsystem och ett buksystem. Ja, med sådana saker kan man osakligt slå mot antroposofin. Självklart handlar det emellertid inte om något sådant, utan det handlar om att verkligen fackmannamässigt gå in på dessa saker och Iära sig förstå att i verkligheten finns ingen sådan rumslig åtskillnad som man ofta dilettantiskt föreställer sig det i dag. I stället griper dessa saker in i varandra, flyter in i varandra - detta är också i synnerhet vad som måste beaktas om man vill förstå samverkan mellan de tre delarna i den tregrenade sociala organismen på ett riktigt sätt.

Som till att börja med framgår av det rent empiriska, faktiska förhållandet är huvudets organisation helt självklart den som har mest att göra med kunskapandet, åtminstone med det matematiska kunskapandet som först träder fram inför människan i den yttre världen. Hos denna huvudets organisation kan vi nu rent empiriskt konstatera, att det som vi kan kalla dimensionalitet, först möter oss som - vad jag skulle Vilja kalla - en antydan. Vi förstår bäst vad det här handlar om, om vi skärskådar tre slag av verksamhet hos människan; den första är vad jag skulle Vilja kalla den totala synakten, seendet, iakttagandet av världen med ögonen. Men som ni strax skall se handlar det om den totala synakten, nämligen iakttagandet av de yttre objekten med våra två ögon.

Det andra slaget av verksamhet är förknippat med människans armar och händer. Aven om de är fästa vid bålen och även om de i ett visst avseende definitivt tillhör lemmarnas system, så har de trots det också ett inre förhållande till det rytmiska systemet. Genom sin speciella placering i närheten av det rytmiska systemet är de på sätt och vis omgestaltade genom livet, genom det funktionella hos människan. De är som lemmar anpassade till det liv vi kan kalla det rytmiska och eftersom armar och är utvändigt belägna kan vi genom dem klarlägga mycket av det, som vi till att börja med inte skulle kunna klarlägga hos de inre delarna av det rytmiska systemet. Alltså, Väl att märka handlar det om att vi i armar och händer Väl har lemmar, men att dessa lemmar på grund av sin särskilda ställning hos den mänskliga organismen, jag skulle Vilja säga genom livet, genom det funktionella, är anpassade till det rytmiska.

Ni kan följa detta rytmiska i armarna och händerna när ni inser hur starkt det vi har i vår känsla, det vi har i det som hänger samman med det rytmiska systemet, kommer till uttryck i gester, i den fria rörligheten hos armarna och händerna. I människoJivet står just dessa lemmar helt och hållet på en högre upplevelsenivå. De är an. lagda som lemmar, men de gör inte alls samma tjänst som hos ett djur. I stället är de befriade från den tjänst som lemmarnas tillvaro brukar innebära och de blir, skulle jag Vilja säga, som i ett ohÖrbart språk till uttryck för det mänskliga känslolivet. De är alltså anpassade till det rytmiska systemet.

Som den 'tredje funktionen skulle jag Vilja Iägga fram det vi skul- le kunna betrakta som vårt gående, alltså en verksamhet som i den mest eminenta mening försiggår genom människans lemsystem.

***

Vi skall nu verkligt vetenskapligt ställa fram vårt seende, vår armrörelse och vårt gående inför vår själ. Att se med våra två ögon: När vi betraktar detta i dess totalitet inser man till att börja med att det vi ser visar sig för oss, oberoende av all förståndsverksamhet, i två dimensioner. Om jag skall beskriva det jag ser i enlighet med dess dimensionalitet, så kan jag helt enkelt teckna de två dimensionerna här på tavlan (se teckning) som två vinkelrätt mot varandra stående koordinater. Jag ritar upp det så att det stämmer med senare härledningar och därför punkterar jag de båda linjerna. Genom punkteringen vill jag uttrycka att vi i synakten egentligen inte tar upp detta tvådimensionella i vårt förståndsmedvetande.

Med den tredje dimensionen ligger det annorlunda till. Den tredje dimensionen, vilken vi kan kalla djupdimensionen, djupet sett från våra ögon, den dimension som ligger i riktningen bakåt-framåt, franbtår inte på samma sått som fårdig för vår sjal. Den år into alls oberoende av vårt förstånd. Denna dimension har vi framför oss i form av det vi utför som inre förståndsverksamhet, når vi genom djupdimensionen kompletterar de ting vi annars ser som yta till tredimensionella kroppar. Det vi då utför undandrar sig visserligen i sina grövre drag vår medvetna verksamhct. Bara då man mer precist går in på vår medvetna verksamhet inser man ovillkorligen att man opplever denna djupdimension på ett annat sätt än de båda andra som jag vill kalla höjddimension och breddimension. Bara om man på något satt gör en skattning med avseende på denna djupdimension kan man bli varse hur långt från oss något befinner sig.

Utöver vårt vanliga betraktande, vårt betraktande med ögonen, tillkommer något, når vi i vårt medvetande kompletterar vår tvådi- mensionalitet till tredimensionalitet, så att vi kan säga: Så Iänge vi befinner oss inom vårt medvetande kan vi inte såga hur det som är höjddimension och breddimension kommer till stånd. Vi måste helt enkelt ta till oss höjddimension och breddimension. De är helt enkelt givna i det seende betraktandet.

Så år det inte med djupdimensionen, den tredje dimensionen. Jag ritar den därför perspektiviskt hår som en heldragen linje.

Jag gör det för att antyda att den heldragna linjen som djupdimension bara beror på en verksamhet som åtminstone svagt verkar in i medvetandet; den beror alltså på en medveten, eller låt oss såga halvt medveten verksamhet. Vi kan därför säga: När vi noggrant betraktar synakten, så är höjddimensionen och breddimensionen till att börja med givna för oss rent tankemässigt, nåmligen då vi ge. nomtränger synakten tankemässigt. Djupdimensionen beror redan på en verksamhet hos medvetandet, på en verksamhet hos den halvt medvetna förståndsoperationen.

Därför måste också som ni kanske har hört, den anatomiskt-fy. siologiska uttolkningen av synakten gå till så att den egentligen bara tillskriver seendet - seendet utan förståndsverksamhet - tillkomsten av den sedda ytutbredningen. Den måste tillskriva verksamheten hos storhjärnan som också år förmedlaren av de förståndsmässiga viljeoperationerna, det som år anatomiskt-fysiologiskt vad gäller djupdimensionen. Det anato- miskt-fysiologiska tillskrivs här inte Iängre verksamheten hos fyrhögarna, det organ i den mänskliga kroppen av vilket den åskådlig- görande verksamheten hos ögat, kroppens uppförande vid seendet, beror. Vi kan i någon mening behandla djupdimensionen syntetiskt och analytiskt, även om, om jag kan uttrycka mig så, medvetandet bara fattar detta svagt. Djupdimensionen tillhör området för vad jag skulle Vilja kalla den genom det mänskliga huvudet medvetna verksamheten.

***

När vi nu övergår från synakten till den akt som uppstår genom verksamheten hos armarnas och händernas rörelse, så handlar det om att vi dyker ned i ett element som förvisso är svårt att fatta medvetet. Men vi kan trots allt bli uppmärksamma på vad som åger rum, i det att vi iakttar vårt känsloliv under det att armar och händer får vara fritt verksamma, i det att vi iakttar känslolivet när vi gestikulerar. Vi kan också här bli uppmärksamma på vad män- niskan egentligen gör. Vi kan bli uppmärksamma på det på samma sätt som vi blir uppmärksamma på hur vi genom våra två ögon är verksamma med avseende på djupdimensionen.

Vad är det då egentligen denna djupdimension förmedlar åt oss? Det är inriktningen av vårt vänstra och vårt högra öga. Det är skärningen mellan den vänstra och den högra ögonaxeln. Vårt huvuds förståndsmässiga bedömning av djupdimensionen beror på om denna skärning äger rum på större eller mindre avstånd från oss själva. I det yttre ser vi mycket litet av den verksamhet som egentligen ligger till grund för bedömningen av denna djupdimension.

När vi nu övergår från detta till armarnas och händernas verk- samhet hos människan, så finner vi följande. Vi finner, om vi rör våra armar i en horisontell cirkel, att vi med säkerhet tydligt kan urskilja hur denna armrörelse medvetet utspelar sig i höger-vänster- dimensionen, den dimension jag skulle Vilja ge beteckningen breddi- mensionen. Vi finner detta redan då vi bara i någon mån anstränger vårt medvetande.

Den som har förmågan att mer noggrant analysera människo- livet vet, att det som är människans bedömning med avseende på denna breddimension faktiskt sammanhänger med den känsla vi har genom att vi vet oss vara människor som mäter hela breddimensio- nen med en höger- och en vänsterarm. Vi har en känslomässig upp- levelse av det vi kallar symmetri och denna upplevelse utspelar sig ju företrädesvis i breddimensionen. Framför allt får vi en sådan upplevelse genom den känsla som förmedlas åt oss genom vår vänstra och vår högra arm. Utan tvivel överförs nu denna känsla av vår egen symmetri företrädesvis genom att vi känner motsvarande rö- relser hos vår vänstra och vår högra arm. Vi känner symmetritill- ståndet i denna samhöriga rörelse för vår vänstra och vår högra arm.

Vår känslomässiga förståelse av breddimensionen överförs före- trädesvis genom symrnetrin till vårt föreställningsliv och vi fäller sedan också där ett omdöme om symmetrin. Ni kan bara inte bortse från att detta omdöme om symmetrierna i breddimensionen i grund och botten är något sekundärt. Den som bara kunde föreställa sig det symmetriska och som inte skulle kunna ha en känsla inför det symmetriska, för överensstämmelsen mellan symmetriskt vänster och symmetriskt höger, den skulle bara uppleva symmetrin som blek, torr, nykter och förståndsmässig. Den som också kan kinna symmetriskt lever på riktigt sätt inne i allt det som symmetrin kan Säga oss. Men som människor kan vi bara känna det symmetriska genom att vi på ett fint sätt alltid är medvetna om samhörigheten hos vår vänstra och vår högra arm, respektive vår vänstra och vår högra hand. På det som vi då upplever känslomässigt, baserar sig egentligen allt det som vi kan uppleva med avseende på breddimensionen.

Men också det vi förut med avseende på synakten kallat djupdimensionen, blir på sätt och vis medvetet för oss genom något som vi också åstadkommer med våra armar. På samma sätt som vi korsar synaxlarna korsar vi också armarna. När vi korsar armarna någonstans skulle jag Vilja kalla det en grövre omformning av synakten. Just genom de successiva punkter vi erhåller då vi korsar armarna, kan vi leva oss in i det som är djupdimensionen. Om vi helt och fullt upplever det vi har i vår armorganisation har vi inte alls den andra dimensionen, breddimensionen, färdig framför oss som vid synakten. Om vi symboliskt vill uttrycka det som nu uppstår med avseende på dimensionaliteten hos armarnas och händernas organism måste jag i stället teckna på följande sätt:

Breddimensionen, djupdimensionen.

För det som jag upplever genom min armorganisation föreligger bara höjddimensionen färdig (punktlinje). Vi låter höjddimensio- nen, den tredje dimensionen, ligga helt och hållet i det omedvetna då vi utför våra gester, då vi med våra gester på sätt och vis medvetet genomtränger den yta som sammansätts av djup- och breddimensionen.

När inträder då egentligen den tredje dimensionen i vårt tydliga medvetande? Den inträder i vårt tydliga medvetande först vid gångakten. Då vi flyttar oss från vår plats blir linjen som ligger i den tredje dimensionen, i höjddimensionen, fortlöpande en annan och ä ven om å andra sidan vårt förståndsmedvetande om denna tredje di- mension är utomordentligt svagt medan vi går, så kan vi inte bortse från att det faktiskt ligger halvt omedvetet i vår förståndsorganisation att ta den tredje dimensionen under övervägande.

I det grova, yttre medvetandet räknar vi helt säkert inte med förändringen av denna tredje linje i höjddimensionen. Men i det att vi överhuvudtaget går och utvecklar gåendet som en viljeakt förändrar vi fortlöpande denna linje i höjddimensionen och vi måste säga oss: För gången är det som äger rum i i denna tredje dimension lika svagt medvetet som det är svagt medvetet för synakten vad som utspelar sig i djupdimensionen.

När vi alltså vill rita upp dimensionaliteten för det som sker med hjälp av den egentliga extremiteten, det organ som inte är anpassat till något annat än lemverksamhet, när vi studerar dimensionaliteten hos gångakten som är bunden vid ben och fötter, då kan vi säga: I denna gångakt känner vi förståndsmässigt en verksamhet inom alla tre dimensionerna och jag måste därför rita gångakten med tre heldragna linjer.

Vi upplever alltså - om ni ser tillbaka på det jag sagt kan ni bli tydligt medvetna om det - i synakten, som helt avgjort hör till huvudets organisation, en färdig tvådimensionalitet och den tredje dimensionen, djupet, som något vi upplever medvetet först genom en egen verksamhet.

Vi upplever i det vi använde som uttryck för det rytmiska syste- met, i armarnas och händernas rörelse, dimensionaliteten så, att vi först i vår egen handling helt upplever två dimensioner, bredd och djup, och att den tredje dimensionen, höjden, finns färdig i medvetandet i samma grad som annars de två ytbildande dimensionema finns fårdiga för huvudets organisation vid synakten.

Först i den egentliga lemorganismen som alltså tillhör det tredje systemet, människans ämnesomsättningssystem - lemorganismen Iär vi bara känna om vi studerar de ämnesomsättningsprocesser som åtföljer gåendet - visar sig allt det som helt uppmäter rummet enligt dess tre dimensioner.

Nu behöver ni bara göra följande övervägande för att ni skall upptäcka något utomordentligt viktigt. Allt som finns i vårt fÖrestälningsliv är i grund och botten bara det som finns i vårt fullt vakna medvetande.

Det som finns i vårt känsloliv kommer emellertid inte in i vårt medvetande med samma ljusa klarhet. Under det fonsatta förloppet av dessa betraktelser skall vi också se att de egentliga känslorna inte har starkare intensitet i vårt medvetande än drömmarna och att på precis samma sätt som drömmarna reproduceras av dagslivet, av det helt uppvaknade föreställningslivet och därvid blir till tydliga föreställningar, blir klart medvetna, så åtföljs under det vakna dagslivet känslorna av de föreställningar som uttrycker dem. Därigenom dras våra känslor, som annars bara uppträder med den intensitet dröm- livet har, in i just föreställningslivets tydliga, klara medvetande.

De egentliga viljerörelserna förblir till sitt väsen helt i det undermedvetna. Hur kan vi egentligen veta något om viljan? I grund och botten vet vi egentligen ingenting om viljan själv, dess väsen. Detta finns, skulle jag Vilja säga, också dokumenterat, i synnerhet i en sådan psykologi som den enligt Theodor Ziehen. Denne talar i grund och botten i sin "Physiologische Psychologie" bara om föreställningslivet. Det faktum som han emellertid inte känner till och som jag just visat er på, att känslolivet egentligen är bundet vid den rytmiska organismen och bara strålar in i föreställningslivet, det ut- trycker Theodor Ziehen abstrakt på så sätt att han Säger: Egentligen kan vi som psykologer bara följa föreställningslivet och vi finner att vissa föreställningar är känslobetonade. På sätt och vis skulle alltså känslorna bara vara egenskaper hos föreställningslivet.

Allt detta beror på att den egentliga mänskliga organisationen inte genomskådas av en sådan psykolog. Denna organisation förhåller sig alltigenom så som jag just beskrivit den. Eftersom känslorna är bundna vid den rytmiska organismen förblir de i drömmens halvt medvetna tillstånd och viljeaktens egentliga väsen förblir helt i det omedvetna. Följaktligen beskrivs de överhuvudtaget inte Iängre av de vanliga psykologerna. Om ni Iäser just Theodor Ziehens egen- domliga beskrivningar av viljeverksamheten, så ser ni att iakttagelseförmågan hos denne psykolog helt förlorar greppet om viljans inre verksamhet. Vi skall senare tala om vad viljans inre verksamhet är.

För den yttre iakttagelsen finns inget annat givet än det vi kan se, resultatet av viljeakten. Vi vet inget om det inre, vad som ägt rum, när en viljeimpuls får vår arm att röra sig. Vi ser bara att armen rör sig, vi iakttar alltså det som är ett efterföljande, yttre fak- tum. Vi följer därigenom vår Viljas uppenbarelser med föreställning- ar och därigenom betraktar vi dessa, vilka annars helt och hållet ba- ra förmedlas organiskt genom ämnesomsättningssystemet och det därmed förbundna lemsystemet, också såsom sammanhängande med föreställningsväsendet.

Men först i denna del av den mänskliga organismen, i ämnesom- sättningssystemet, som alltså kroppsligt motsvarar det själsliga hos viljeakten, visar sig det tredimensionella för oss. Detta hänger därför nära samman med ett mänskligt system vars verksamhet väsentligen utspelar sig omedvetet. Denna tredimensionalitet kan för oss alltså egentligen inte till sitt väsen föreligga för vår vanliga kunskap. Som vi skall se kan den först avslöjas när vi ser in i vårt viljeliv med samma ljusa klarhet som annars i vårt föreställningsliv. Det kan inte ske med det vanliga kunskapandet, utan, som vi skall se, först med det andevetenskapliga kunskapandet.

På människans totala verksamhet, på allt det som lever i hennes lem- och ämnesomsättningssystem vilar emellertid tredimensionaliteten som upplevelse i det omedvetna. d sker? ur det undermedvetna Iyfts den först upp av vilje-lemsfären in i den rytmiska sfåren. Där upplevs den sedan bara som tvådimensionalitet och den tredje dimensionen, som ännu i viljeverkandet omedelbart upplevs i sin realitet, denna tredje dimension, höjddimensionen, har redan blivit abstrakt.

Ni ser här i den mänskliga organisationen hur realiteten blir ab- strakt genom människans egen verksamhet. Ni upplever denna höjddimension i det undermedvetna. Genom den mänskliga organi- sationen blir denna höjddimension abstrakt, till enbart en dragen linje, till enbart tanke i det "tmiska systemet. Och vad inträffar då i nerv-sinnesorganisationen? Båda dimensionerna blir abstrakta. De upplevs inte Iängre. De kan bara tänkas med hjälp av det efteråt kommande förståndet, så att vi i organet för vår egentliga, vanliga kunskap, i huvudet, bara har möjlighet att ge ett abstrakt, förstånds- mässigt uttryck för de två dimensionerna. Bara den tredje dimensio- nen, djupdimensionen, är vi, skulle jag Vilja säga, ännu svagt med- vetna om i vårt huvud.

Ni ser alltså att vi har kvar förmågan att veta något överhuvud- taget i vårt vanliga medvetande om dimensionernas realitet genom att vi i vårt huvud har ett svagt medvetande om djupdimensionen. Skulle denna dimension som vi egentligen bara kan studera ordent- ligt i synakten bli lika abstrakt genom vår organisation, så skulle vi överhuvudtaget bara ha tre abstrakta linjer. Vi skulle överhuvud- taget inte komma på tanken att leta efter realiteter för dessa tre ab- strakta linjer.

Därmed har jag visat er på en realitet, en verklighet för det som kommer i dagen på ett overkligt sätt i kantianismen. Där sägs det att rummet med sina tre dimensioner å priori finns i den mänskliga organisationen och att denna egentligen placerar in sina subjektiva upplevelser i rummet.

Varför kom Kant till denna ensidighet? Han gjorde det, eftersom han inte visste att det som vi bara upplever i djupdimensionens sva- ga antydan genom nerv-sinnesorganisationen, men i övrigt abstrakt, upplevs realt i det undermedvetna. Det drivs sedan upp i med- vetandet och blir därvid till abstraktion så når som på denna lilla rest i djupdimensionen. Tredimensionaliteten upplever vi genom vår egen mänskliga organisation. Den föreligger realt i vüjesystemet och fysiologiskt-fysiskt i ämnesomsättnings-lemsystemet. Den före- ligger till att börja med omedvetet för det vanliga medvetandet och blir bara medvetet för detta i det matematiskt geometriska rummets abstrakthet.

Jag ville med detta ge er ett inledande exempel på det sätt på ket andevetenskapen kan gå in på den mänskliga verksamheten, hur andevetenskapen därvid inte blir stående vid abstraktioner som Kants priori om rum och tid. I stället går den konkret in på människans verklighet och kommer därvid fram till de verkliga förhållandena i människan. Jag ville ta just detta exempel, då ram- mets egentliga betydelse, som jag skall förklara ytterligare, leder tül en mer precis kunskap om matematikens natur i alla riktningar. Mer om detta i morgon.