Till NNS-mötet 13 – 15 sep 2024

Tidigare trodde man på Gud

Under medeltiden kämpade man med bevis för Guds existens. Idag har vi problem med att tro på den ”verklighet” sinnena förmedlar. Kants problem med ”tinget i sig”. Finns världen verkligen därute utan oss, eller bara i samspel med iakttagaren? Kan vi ”se” världen som den är? Detta problem är något som förenar Rudolf Steiner (centralt är här hans Frihetens filosofi, men vi fokuserar här på Steiners 3. föredrag i serien Naturiakttagelse, experiment, matematik och högre kunskapsstadier (16. – 23. Mars 1921 i Stuttgart) med kvantfysikerna, och av kvantfysikerna icke minst Max Born och Niels Bohr i polemik mot framför allt Einstein. Vi börjar med kvantfysiken, innan vi går över till Steiner.

Max Born 1926

Om vi tar 1926 som utgångspunkt, var det sedan länge känt att att kvanta kunde ha både partikel och vågkaraktär, beroende på hur experimentet genomfördes. Vi föreståller oss gärna att det handlar om partiklar eller vågor. Men det stannar inte där. Det är bara början.

Fysikern Max Born var hela sitt liv sur över att han inte fick kredit för det efterhand allmänt accepterade begreppet ”kvantsannolikhet”.  Efter hand påstod ”alla” att de vetat om detta hela tiden – men de skrev inte ned sin insikt. Born var först med detta 1926.

Vad innebär detta? När vi talar om sannolikhet menar vi ofta, att vi av okunskap inte med säkerhet känner till ett utfall. Maxwell och Boltzmann talade om en sådan sannolikhet: Tex: ”50/50 att jag klarade provet”. Svaret finns redan, jag känner bara inte till det, jag har inte full inblick i förutsättningarna. Borns kvantsannolikhet handlar inte om bristande kunskap om förutsättningarna. Mer kunskap löser inte problemet – vi kommer inte längre än till sannolikheten, därför att den tillhör den atomära verkligheten. Kanske kunde vi kalla detta för sannolikhet av andra graden?

Låt oss ta det steg för steg:

Kvantumets dubbelnatur partikel – våg:  – här kan våg inte liknas vid de vågrörelser vi ser vid en strand. Kvanta rör sig inte i vågor som en vätska. Vågorna utgörs här inte av partiklarna, men utav fördelningen av deras (kvant)sannolikheter. Först i samband med att det enskilda kvantumet faktiskt träffar en bestämd ort ”kollaberar” (kollapsar) sannolikhetsfunktionen och kan entydigt bestämmas till en viss plats. Kanske kunde vi kalla detta en våg av andra graden?

Detta leder till att Born lutar åt att överge den newtonska heliga determinismen i den atomära världen. (Frågan är hur det hänger samman med att den newtonska fysiken verkar fungera deterministiskt i makrovärlden, den värld vi kan iaktta, enligt Bohrs så kallade korrespondensprincip.)

Vad är det då för värld där vågfunktionen/kvantsannolikheten ”lever”? Man kunde kanske tala om en ”mellanvärld” som består av det som är möjligt, men ännu inte realiserat. Matematiskt kunde detta beskrivas genom att vågfunktionens värden är komplexa tal, deras kvadrater är reella tal. Born hävdar att dessa reella tal ryms inom det möjliga. (Hürter sid 187)

För att igen citera Hürter, Atomernas tid, Bonniers 2021, sid 188: Tidigare var det så att verkligheten fanns, varpå fysikerna beräknade sannolikheten. Nu kommer sannolikheten först. Därefter uppkommer verkligheten.

Bohr går vidare genom att påstå att bara det som mäts/observeras har existens, då kollaberar vågfunktionen. Hur fungerar Bohrs korrespondensprincip här? Vi tror väl inte som filosofen Berkeley att världen bara finns när vi ser den? Består inte makrovärlden av ett kontinuum av stabilitet och naturlagar som gör den newtonska fysiken möjlig, dessutom i en sömlös övergång från mikrovärldens diskontinuiteter och uppenbara indeterminism?

Slutligen – partiklarnas rörelser följer sannolikhetslagar – men sannolikheten själv breder dock ut sig enligt kausallagen.

1927, under den 5 Solvaykonferensen i Bryssel hävdar Bohr att verkligheten inte existerar utan observation (vad är som sagt konsekvensen av detta i makrovärlden?). Han menar att vi inte kan beskriva naturen som den är, enligt Einsteins ideal. Uppgiften är i stället vad vi kan säga om naturen!

Rudolf Steiner 1921

4. föredraget Naturiakttagelse…

Inte enkelt. Här fokuserar han på att beskriva processen mot imagination, på ett sätt som ska vara förståndsmässigt förståeligt, efter devisen att man behöver klarseende förmågor för att utforska andliga realiteter, men att det vanliga förnuftet kan räcka för att förstå beskrivningar av det som är andligen utforskat.

Viktigt här, är att han söker en övergång mellan den inre och den yttre världen. I hans Frihetens filosofi är övergången förbindelsen mellan sinnesiakttagels och begrepp, här ligger fokus på sinnesorganet ögat, som han här beskriver som en slags mellanvärld.

Sinnevärlden kan beskrivas utifrån sig själv med vårt vanliga förstånd (jämför med den newtonska makrovärlden ovan).

Klockans mekanism kan absolut beskrivas på detta sätt.

Men – ur en annan synpunkt måste detta utvidgas – tex om man inbefattar urmakarens förstånd.

Det andevetenskapliga kunskapsfältet är ett annat kunskapssätt.

Den imaginativa nivån (hur denna och de andra nivåerna uppnås tas inte upp här, här beskrivs några karakteristika.)

Utgå från matematiken – inte innebörden, men sättet att använda den.

Det vanliga kunskapandet utvecklas i en växelverkan mellan varseblivning och förstånd. Ur detta växer erfarenheten fram. Vi kan kalla detta kunskapande av första ordningen.

Vid utövningen av ren matematik (geometri, aritmetik/algebra) arbetar vi utan sinnligt innehåll, helt inom ett själsligt konstruerande.

Detta använder vi sedan på yttervärlden (tex inom naturvetenskapen).

Vi upplever att den rena matematiken kan tillämpas.

För ett detta skall vara möjligt måste den har en ren bildkaraktär (hänger väl ihop med adjektivet ”ren” ovan). Enbart innehållslös bild innebär en kunskapssäkerhet, överblickbarhet före övergången till tillämpningen i yttervärlden. (Intressant – jag trodde utgångspunkten var det bildlösa, men före tillämpningen menar Steiner tydligen att den måste genomgå en bildfas.)

Detta är en väg till den imaginativa föreställningen från det matematiska medvetandet.

I det matematiska själsinnehållet finns talen, det rumsliga etc. Vi kan så hämta in ett liknande (vilket?) bildinnehåll utöver detta. Detta blir så till imagination. Kan man kalla detta en utvidgning av den matematiska processen?

I tillämpningen går vi från matematiken till den yttre naturen och kan beskriva mineralriket.

Detta är inte nog för att beskriva nästa nivå, det vegetativa.

Men en förberedelse är det likväl – det som själen gör när den rör sig i matematiska bilder.

Det handlar om en höjning – inte sänkning! – av medvetandet (att hålla sig vaken av egen kraft utan yttre stöd).

Vi avviker här en stund från föredraget:

Kant fokuserar bara på vår reaktion på yttervärldens intryck, och upplever kunskapsgränsen.

Om kunskapen om yttervärlden är omöjlig, leder detta ytterst till solipsism – vi rotar runt i vår egen ”påsvärld”.  Samtidigt gör oss Kant medvetna om faran för ”naiv (oreflekterad) realism”

Enda vägen framåt är kunskapsoptimismen. Men är den möjlig?

Vi ser här polariteten Einstein kontra Bohr:

Einstein: Det finns en värld i sig därute. Kvantfysiken är i och för sig korrekt, men ofullständig. Vetenskapen kommer att lösa detta i framtiden. Vi kommer så småningom att kunna erhålla kunskap om ”tinget i sig”.

Här talar en (orealistisk?) kunskapsoptimism om att i framtiden få insikt i ”den verkliga yttervärlden” – finns den?

Bohr: Världen finns bara när vi mäter/observerar den. (Vad så med makrovärlden?)

Genom korrespondensprincipen kan vi nå fram till ett deltagande. Världen därute finns inte för sig själv, men uppstår i dialog med oss som iakttagare/deltagare. Det viktiga är vad vi kan säga om naturen (jämför ovan). En annan sorts kunskapsoptimism.

Nu avslutningsvis tillbaka till föredraget:

Vi ser på ögat (som exempel på sinnesorgan). Ett speciellt mellantillstånd – en inbuktning från yttervärlden. Såsom yttervärld gäller den yttre matematiska vägen enligt ovan. Allt detta måste gälla för ögats funktion. Utöver detta finner det imaginativa medvetandet att något ändå fattas, och finner där ett fält som förhåller sig till det levande/vegetativa/eteriska. Däri ligger skillnaden mot ”den riktiga” yttervärlden. Kroppens livsfält genomtränger ögats hålrum, trots att yttervärlden i övrigt gäller där. Detta är något som för övrigt gäller alla sinnen. Steiner räknar med 12. Kriteriet för ett sinne är att det har ett fysiskt organ, som släpper in yttervärlden enligt oven, samtidigt som det levande ändå har tillgräde.

Ögat är därvidlag en bro! Från en utveckling av kunskapsförmågan till det första stadiet av imagination.

Sammanfattningsvis:

Einstein har en klockartro på att vi så småningom når fram till yttervärlden med vårt kunskapande. Hos Bohr handlar det om ett ständigt objektiverande, inte av världen, men av vårt kunskapande. Hans noggranna, rent av omständliga, objektiveringsprocess i sig själv och med kollegor tror jag fungerar som ett skydd mot solipsismens faror.

Steiner brottas mot Kant hela sitt liv, upplever jag, i en vidareföring av striden under medeltiden mellan realism och nominalism. Det centrala verket avseende detta är givetvis hans Frihetens Filosofi, där vi varje dag får anstränga oss att realisera att vi och våra upplevelser ingår och fullkomligar världen. Ytterligheterna Einstein och Bohr och alla andra bidrar naturligtvis till denna process. Att tänka sig världen utan oss, som Kant dristar sig till, är förmodligen inte produktivt.

Malmö 11/9 2024

Daniel Håkanson