Til medlemmer av NNS

Käre kollegor,

Jag har några saker som jag skickar till er i olika mail, så att det inte blir för tungt.

Sakerna hänger samman med vissa ting vi har arbetat med under åren – inte minst senaste gången med det som Arne påbörjade med Einstein, men också annat.

Vi börjar med en kort artikel (med källhänvisningar) av Johannes Kühl (hämtat från Goetheanum resp. Elemente der Naturwissenschaft).:

Det handlar om att vi tenderar att behålla bilden av elektroner etc. som partiklar, fastän vi sedan tjugutalet borde veta bättre; jag översätter de avslutande meningarna i artikeln till svenska:

Med de tre nobelpristagarna från i år (2022, DH), Clauser, Aspect och Zeilinger….belönas alltså representativt de fysiker, som experimentellt kunde bekräfta, förenklat uttryckt, övervinnandet av den naivt-realistiska världsbilden gällande partiklar etc. inom kvantfysiken. I denna mening kan man försiktigt säga att de öppnade vägar ur den ”ockulta fångenskapen”.

Man kan fråga sig, varför dessa insikter så lite har påverkat dagens materialistiska världsbild. Det samtidigt utdelade nobelpriset i kemi för den så kallade ”klick-kemin”, där man eftersträvar att arbeta med molekylstrukturer, pekar åt motsatt håll. – Jag frågade en gång en biolog, varför man vid undersökningar av DNA på ett så naivt sätt utgår från partiklar. Hans svar blev: Därför att det fungerar! – Det är ännu uppenbarligen en lång väg för naturvetenskapen, att övervinna denna fångenskap. (mina framhävningar)

Är det inte denna magiska kraft intressant, som som gör att vi faller tillbaka till ”partikeltänkandet”. Jag tror att det inte bara är ”för att det fungerar”. Det är naturligtvis avgörande. Men det är också bekvämare för våra föreställningar. Vi behöver inte ändra dem på ett grundläggande sätt – och det är väl både bra och bekvämt. Eller?

Elektoron I

Hej igen,

Bifogat den första delen av Johannes Kühls två artiklar i Elemente/Goetheanum, översatt: Vad är en elektron? Försök att komma till ett tillgängliggöranande av kvantfysiken.

Artikeln bär en inte så ringa prägel av matematik (något inte minst för Morten, Jan Henrik och Arne?). Jag ser det som en uppgift för oss att bygga broar även här. Kan vi inte beskriva också icke-matematiskt vad det är man vill uppnå, steg för steg i den matematiska behandlingen, och varför just matematiken fyller ett behov just där?

Johannes säger, att matematiken här är basic. Det ska man bara kunna på gymnasienivå!

När jag gick i gymnasiet (naturvetenskaplig linje) genomgick vi derivata och integraler – men inte det han tar upp i artikeln. Jag menar att derivata och integraler bara är första steget som man så bygger vidare på.

Vad är det helt precist man (Johannes) här vill beskriva? (Och givetvis det som Einstein och de andra gjorde på en nivå en bra bit över skolmatematiken.)

På samma sätt som gjorde att Leibnitz och Newton en gång ”uppfann” dessa räknesätt? Jag börjar som glad amatör med en liten uppfräschning av skolkunskaperna (med alla tänkbara reservationer):

Derivata i mina ord – att se förändringen som en rak linje/lutning/tangent i ett mycket kort avsnitt av en graf. Kurvan kan tolkas som rak när avsnittets längd går mot noll. Men inte är noll. En abstraktion som uppenbarligen fungerar! Andragradsderivata = förändring av förändringen osv.

Integral – möjligheten att beräkna låt oss säga en yta (tex. över förbrukning) på ett besläktat sätt, genom att dela upp ytan i mycket smala remsor/rektanglar (var bredd går mot noll).

Jag vet att många av oss inte läser tyska, men vet att också de kanske mest matematiskt förfarna av oss gör det och eventuellt kan hjälpa oss andra.

Som vi vet utvidgade Einstein den klassiska fysiken, samtidigt ville han inte släppa den kantianska bilden av att ”tinget i sig” fanns därute. Det finns en objektiv ”värld i sig” därute oavsett oss. Med krafter som är kompatibla med den klassiska fysiken, inget kan färdas fortare än ljuset osv. Här passade inte förändringen av synen på partiklar som ambivalenta kvanta något vidare… (Se mitt första mail av idag).

Viljans frihet

Och – till sist för denna gång två saker – det första ett ämne vi någon gång borde återvända till, nämligen problemkomplexet rörande viljans eventuella frihet, utifrån (miss)tolkningar av Libets et al. Försök.

När vi tog upp detta sist, var min minnesbild två saker:

Beslutsprocessen blir annorlunda vid negativa beslut (att jag inte gör något) Hur långt kan man dra Libet vad gäller den kedja av beslut vi går igenom bara genom en dag? För att inte tala om ett helt liv?

Frågan är ju mycket viktig, och påverkar oss grundläggande. Tex. ansvarsfrågan straffrättsligt, om det inte är ”vi” som bestämmer…

Den bifogade artikeln är en något summarisk sammanställning av forskningsfältet, av Carolin Schürer, som efter vad jag förstår arbetar/har arbetat vid sektionen.

Den andra frågan jag har berör också det medicinska, kanske något inte minst de medicinskt skolade kunde fundera på, och som jag inte är säker på att det ännu finns riktigt goda svar till. (Belyser kanske interaktionen fysisk kropp/eterkropp.)

Frågan är i all sin enkelhet: Varför tål inte en levande organism tomhet? Horror vacui. Åtminstone inte artificiell, av människan skapad, tomhet inne i organismen.

Tex så gör varje tandläkare vid en rotfyllning, med omsorg, för att undgå tomrummet sm annars verkar förödande för kroppen/helheten, en utfyllnad vanligen med guttaperka, som han /hon avslutar med att bränna av på toppen – vi som patienter känner gott doften…

Med vänlig hälsning - Mit freundlichen Grüssen - Greetings

Daniel Håkansson, sekr.

0046 70 756 17 37